Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg (del
2)
Harry
Åkesson
Här fortsätter utdragen ur dikterna om några karaktärer i första
samlingen av Runebergs Fänrik Ståls sägner.
(Vill Du se tidigare införda dikter klicka här)
Döbeln vid Jutas.
Teckning
av August Malmström i Bonniers Skolupplaga från 1939
Döbeln vid Jutas
Herr prosten talte: "Döbeln är en
hedning,
förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
och han, han ligger tyst en stund och
hör;
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
´Driv ut prelaten´, ropar han
åt drängen,
´och akta dig, om han släpps in härnäst!´
Är det ett språk av en, som nalkas döden?
Dock, han må svara själv för sina öden,
jag har gjort nog som människa och
präst!"
Döbeln var
febersjuk. Han hade
sedan tidigare en skada på pannbenet
och för att skydda den skadan bar han
ett
svart pannband. Bordet vid sängen var fullt av mediciner. Han klagade inför
sin läkare, en ung man, nästan yngling.
Den
unge läkarn hörde mulen ordet,
dock
plötsligt fick hans ädla anlet dag;
han
sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
och
strök det tomt uti ett enda drag.
”Nu,
herr genral, gör ej min konst er hinder."
En
högre rodnad flög på Döbelns kinder,
och
upp han sprang, fast sviktande och svag:
"Hav
tack, min unge vän, en kyss på pannan!
Ni
har förstått mig, ni, som ingen annan;
ni
är en man, och så är även jag."
Vid
Jutas hade skotten tystnat alla,
sen
döden gjort där ren sin första skörd,
den
finska truppen, färdig blott att falla,
ej
segra mer, stod bruten, spridd och störd.
Ett
anfall var tillbakakastat bara,
och
Kosatschoffski ordnade sin skara,
beredd
att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
som
då en åsksky, nyss från valvet skriden,
står
dubbelt hotfull åter, där den flytt.
När Döbeln
kom ridande till truppen jublade soldaterna och kamplusten kom tillbaka.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
genralen såg de bleka anletsdragen,
höll in sin häst och röt med vredgad ton:
"Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?
Har du ej lärt dig än förakta döden;
din kind är vit som snö, är du pultron?"
Men ynglingen steg fram och höjde armen
och rev sin slitna gråa tröja opp.
Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,
och frisk en ström av blod i dagen lopp.
"Det fick jag, herr general, här nyss i
striden.
Jag blött kanske för mycket under tiden,
och därför har min kind ej rodnad mer;
dock kan jag
än de tappres antal öka,
jag låg väl fallen,
men låt mig försöka,
jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er!"
Med Döbeln
i spetsen gick den svensk-finska truppen till angrepp mot ryssen och innan
kvällen stod de som segrare.
Truppen
lyckades med sin uppgift att skydda huvudarméns reträtt. Den leddes av
Generalen Adlercreutz
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
"Framåt, framåt, till
seger eller död!"
En åska var, Standar, din röst för alla,
och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
och ynglingen, med barmen sönderskjuten,
gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan
kvällen hann sin skugga sända,
var ryska styrkan kastad över ända,
och räddad Adlercreutz, och
fri hans färd.
Många av
befälen fick skulden för misslyckandet i kriget, men Adlercreutz och speciellt
Döbeln, efter segern vid Jutas, tillhörde
hjältarna.
Efter de
förnedrande nederlagen vid Sävar och
Ratan1809 fick Generalen Karl Georg
von Döbelnt under en kort tid befälet över
trupperna i södra Västerbotten och lyckade med list rädda staden Umeå,
vilket till en del bidrog till att Sverige fick ett något bättre utgångsläge
vid fredsförhandlingarna. Gränsen skulle
ha legat vid Kalix men flyttades till Torneälven.
Konungen (10 verser)
Sveriges
kung Gustaf IV Adolf fick den största skulden för misslyckandet, men mycket
berodde på att många av generalerna motarbetade honom. Konungen var isolerad
till sina egna försök att hitta lösningar. En dag — enligt Runeberg — fick han
en snilleblixt. Han skulle väcka soldaternas och generalernas kampvilja och
stärka deras självförtroende genom att påminna dem om Sveriges storhetstid. Han klädde ut sig till krigarkonungen Karl den XII.
Kung Karl den tolftes handskar vi vilja lägga an;
det är i dubbel mening som konung och som man.
Vi vilja kring oss gjorda den store hjältens svärd
och slå som han med häpnad en svag, försoffad värld
Ni, Piper, skall oss hjälpa hans ena handske på;
ni, Lagerbring, behandlar hans andra likaså.
Fältmarskalk Toll, er ålder, er ära gör er värd
att spänna kring vår midja hans segerkrönta
svärd."
Och konung Gustav Adolf, högtidlig, lik en gud,
stod snart för allas blickar i Karl den tolftes
skrud.
Han var för stolt att tala i denna stund, han teg,
han gick ett varv i salen med jättelånga steg.
Hurvida finska kriget ett annat skick han gav
med denna stolta handling, vet ej historien av;
men visst slog han med häpnad sin värld där
runtomkring,
den gamle Toll, grev Piper och även Lagerbring.
Kulneff
Visst är, att i sitt rätta ljus
var gubben Kulneff god som guld;
man klandrar, att han tog ett rus,
det var hans hjärtas skuld;
och detta hjärta bar han med,
då han höll frid, som då han stred:
han kysste och han slog ihjäl
med samma varma själ.
Kulneff var en djärv rysk officer, ofta använd som befälhavare över
förtruppen.