Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg (del 3)
Harry Åkesson
Till slut ett par dikter ur
den senare samlingen av Runebergs Fänrik Ståls sägner.
Soldatgossen
(8
verser)
Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
där stod han glad, var han sig ställt,
i eld, i blod, i frost, i svält;
han var min fader, han.
.................................................................
Och lever jag, tills jag blir stor och fyller femton
år,
till samma svält, till samma kamp, till samma död jag
går,
Där kulor vina tätast då
där ska man finna mig också,
där vill ock jag försöka på
i mina fäders spår.
Soldatgossens far, farfar
och farfars far hade stupat, men trots detta drömde han om att få följa i deras
spår!!!
Lotta Svärd (44 verser)
Några av de verser, som
dikten består av.
Ännu så händer det mången stund,
då vid kvällens trevliga härd
man träffar från kriget en gammal kund,
att man talar om Lotta Svärd.
Hur trumpen kamraten förut man sett,
får strax han ett blidare drag,
och de grå mustascherna krusas lätt
av leende välbehag.
Han minns, hur ofta från stridens ras,
från segerns blodade fält
han kommit tröttad och tömt sitt glas
i Lottas bräckliga tält.
Och han nämner med glädje ett ord och par
om madammen och skrattar smått;
men han mulnar också, då du ler till svar,
om ej löjet är glatt och gott.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.
Lotta Svärd, förebilden till
vår Lotta-rörelse, följde trupperna och
fanns bakom linjerna för att ta hand om soldaterna efter och inför de olika
drabbningarna.
Hon var som en mor för dem
alla, ingöt mod, tröstade, eldade på. Hon hade gift sig med soldaten Svärd och
följde med honom ut i Gustaf den III:s krig där
han stupade.
Och var hon vacker, och var hon ung?
Hon räknade tjugo år,
sen tredje Gustav var Sverges kung
och hon i sin levnads vår..
Förrn den ädle kungen i Finland stred,
hon blivit en krigsmans brud;
och då trumman rördes och Svärd drog med,
så följde hon samma ljud.
Då var hon vacker. En läpp, en kind
som hennes så skär knappt fanns,
och mången krigare såg sig blind
på de bruna ögonens glans.
Men en vår är flyktig, en blomning kort,
och hennes, den blev ej lång:
i trenne växlingar gick den bort,
en tredjedel varje gång
En togs av den första vinterns köld,
sent mildrad och tidigt sänd,
den andra blev första sommarens stöld,
den vissnade solförbränd.
En del, den tredje, som återstod,
den höll hon ej mycket värd,
den lät hon drunkna i tårars flod,
sen han stupat i striden, Svärd.
Hon återvände till trupperna
när Svensk-Ryska kriget ut bröt 1808. Nu var hon inte ung och vacker längre men
lika betydelsefull och lika älskad.
Men vacker än, fast på annat vis,
för en krigsmans sinne hon var,
och ofta nämndes hon än med pris
som i blomningens bästa dar,
Hon älskade kriget, vad helst det gav,
mot-, medgång, fröjder, besvär,
och de gråa gossarne höll hon
av,
och därför var hon oss kär.
Så följde hon trogen och käck armén,
varthelst på sin marsch den kom,
och där skotten smällde och kulan ven,
där var hon ej långt bakom.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.
Hjältarna var många i Runebergs
diktepos, en del verkliga, en del uppdiktade. Verkligt existerande var, förutom
de nämnda, exempelvis Löjtnant Zidén, omtyckt, tapper man som blev dödligt
sårad vid slaget vid Virta bro. Det var Wilhelm von Schwerin, 16-årig kadett
som hade befälet över truppens två kanoner. Han stupade i sin andra drabbning
vid Oravais. Det var Landshövdingen Olov Vibelius som gav ett exempel på civilkurage
när han med framgång hävdade att ryssarna inte hade rätt att beröva de finska
soldaternas familjer deras egendom. I dikten om Löjtnanten Zidén nämns även
Gustaf Fahlander, som 1809 adlades med namnet Edelstam. Han var landshövding
i Västerbotten mellan åren 1811 – 1817 och därefter köpte han ett hemman i
Gammelbyn Burträsk. Hemmanet kallade han Edelvik.
Till de uppdiktade
personerna fanns i några fall förebilder. En sådan var soldaten Bång, diktens
Sven Duva, som inte stupade utan efter kriget bosatte sig utanför Vilhelmina.
De flesta var helt fiktiva personer som fick gestalta de typiskt finska
karaktärsdrag, som Runeberg ville lyfta fram.
Bland de diktade
karaktärerna kan nämnas Molnets broder, Nr 15 Stolt och Trosskusken.
Enligt Runeberg var de
främste syndabockarna kungen Gustaf Adolf, fältmarskalken Klingspor och
kommendanten i Sveaborg, amiralen Cronstedt. Dessa förhånas för okunnighet och
ynkedom och beskylldes för förräderi. I verkligheten var de inte ensamma om den
modlöshet som spred sig bland många befäl.
Konungens motståndare bidrog
i hög grad till spridningen av den håglöshet och uppgivenhet, som ledde till
att kriget redan från början kändes som avgjort.
Det slutliga fredsavtalet
undertecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809.Villkoren var hårda. Finland blev ett
Storfurstendöme under Ryskt herraväldet.
Tack vare kriget väcktes
dock självständighetstanken i Finland. Fänrik Ståls sägner bidrog till att
stärka folkets självkänsla och stolthet.
Grunden var lagd och den
fosterländska hänförelsen bäddade för den slutliga frigörelsen när
tsarherraväldet föll 1917.
Vi tycker nog att Runebergs
skildrig av hjältemod och osjälviskt uppoffrande är lite romantiserat överdriven. Men hur är det i dag? Är dagens
självmordsbombare en modernare variant av tappra finska soldater?