Finska kriget 1808-1809 beskrivet av Johan Ludvig Runeberg i hans berömda diktsamling Fänrik Ståls sägner

Harry Åkesson

Året 2007 var jubileernas år. 2008 blir nog lite lugnare, men minst en historisk händelse kommer att uppmärksammas. Det är 200 år sedan Finska kriget 1808 – 09 startade och det resulterade i att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Då uppfattades det naturligtvis som en större katastrof. Sverige som stormakt var definitivt slut. I dag ser vi nog lite mer realistiskt på detta och anser det som en självklarhet att Finland ska vara en självständig stat. Minnesprogrammen kring kriget kommer i huvudsak läggas till nästa år, 2009, eftersom kriget kom till Sverige 1809. Detta var det sista kriget i Sverige (får vi hoppas) och avslutades här i Västerbotten. Det är inte konstigt att minnena från detta lever kvar i våra trakter och att det kommer att uppmärksammas.

Mina egna kunskaper om kriget fick jag under skoltiden av Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”. Det hörde till grundkurserna i realskolan att läsa diktsamlingen och helst kunna utantill de mest kända stroferna. Runebergs sägner berättade om personer och händelser under kriget men hans historieskrivning var mycket personligt färgad.

Det var ingen krönika utan ett diktverk. Kriget hade förlorats och förlusten kändes som skamlig. Finland lydde under ryskt herravälde och syftet var att ingjuta mod och ökad självkänsla i det finska folket. Det gällde att plocka fram positiva bilder. Det fanns behov av hjältar men även syndabockar.

Första samlingen av Fänrik Ståls sägner utkom 1848. Den andra samlingen kom 1860.

Diktsamlingarna inleds med ”Vårt land” som tonsatt kom att bli Finlands nationalsång. Här ett par smakprov på Runebergs diktning, kända strofer i ett par av de mer kända dikterna i första samlingen.

Fänriken Stål berättar för diktens "jag" om sina
minnen från kriget. Teckning av August Malmström.

Fänrik Stål (27 verser)

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man,
soldat för länge sedan;
nu ägde fänriks titel, han,
men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
att bo i samma gård som jag.

Berättaren drev lite med den gamle soldaten men råkade en dag hitta en bok om kriget och blev intresserad och besökte Stål igen.

Han satt på samma plats som förr
och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
en missnöjd blick mig mötte;
det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig,
jag kom med ändrat sinne:
”Jag läst om Finlands sista krig,
och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
kanhända får jag det av er?"

Så var min hälsning. Gubben såg
förvånad upp från noten.
En glans uti hans öga låg,
som om han stått för roten:
”Jo, därom kan jag ge besked,
om herm så vill, ty jag var med."

Efter dessa ord, sagda med stolthet, började Fänrik Stål att berätta bland annat om ...

Sven Duva (28 verser)

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,

var med år åttiåtta re'n och var re'n gammal då;

nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den

och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.

På Albert Edelfelts teckning från 1900 ses den inte särskilt
begåvade men starke och modige Sven Dufva ensam
hindra ryssarna från att ta bron.

Sven Duva var kraftigt byggd, ingen större begåvning med en enda önskan, att bli soldat.

Vid exercisen gick det mesta fel.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',

han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;

men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,

tog höger‑om och vänster‑om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axel lärde han, gevär för fot också,

att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;

men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,

och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

När kriget bröt ut fick Sven trots detta följa med truppen med rådet att hålla sig undan i trossen.

Under arméns reträtt fick Svens grupp order att stoppa en rysk pluton vid en bro.

Övermakten var för stor. Det blåstes till reträtt, men Sven gjorde som vanligt tvärt om

och stred till dess hjälp kom med general Sandels i spetsen, men då hade Sven Duva stupat.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,

det var ej någon obekant, det var en välkänd man;

men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,

hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste, hur den tog, det måste erkänt bli”

så talte generalen blott, "den visste mer än vi;

den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,

och höll sig till, vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord, de spriddes sen i hären vitt och brett,

och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.

"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;

ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Sägnerna ger en bild av ett tappert och offervilligt kämpande folk, som skulle ha gått segrande ur striden om inte några få oduglingar anförtrotts att leda försvaret.

Kriget slutade med nederlag men motståndet fick ändå sin betydelse. Ryske tsaren, som från början tänkt införliva Finland med Ryssland, ändrade sig och lät svensk samhällsordning och styrelsesätt bli kvar i landet. Det dröjde ytterligare 108 år innan Finland äntligen blev en självständig stat.

Till del 2 av Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg