Besök av Livkompaniet vid Österbottens Regemente, årgång 1809.

Efter drygt 60 mils bussresa anlände våra finska gäster. Det var både män och kvinnor som efter inkvartering för övernattning, intog middag på Stiftsgården med Skellefteå kommun och Bert Öhlund som värd. Gruppen skulle följande dag fortsätta ner till Sävar, där de skulle delta i återskapandet av ”Sista slaget”.

Efter middagen blev det ny mundering i dåtidens uniformer. De medföljande kvinnorna bar också den festklädsel som var vanlig i början av 1800-talet. Uppställning på gårdsplanen under ledning av majoren Göran Backman.

I detta läge föreställde styrkan Skellefte kompani. Varje soldat fick namn efter våra egna soldater och officerare. Truppen förflyttade sig på givet kommando med trumma och flöjtspel i marschtakt ner till minnesstenen för att hedra freden. Kvinnorna föjde efter soldaterna. Som en av de många åskådarna blev det en stark upplevelse att se dessa uniformer i gult och blått med höga fjäderprydda hattar på huvudet och stora musköter över axeln. Givakt och fortsatt marsch till sockenkyrkan, samma kyrka som idag är Landskyrkan. Nu beordrades att alla vapen skulle lämnas i vapenhuset, innan soldaterna tog plats längst fram i kyrkan. Det bör nämnas att kyrkan var fullsatt av intresserade Skellefterbor, med sittplats för kvinnorna på vänster sida –mot norr - och för männen till höger.

Efter ett inledande samtal mellan Ulf Lundström, Rolf Granstrand och Göran Backman från Oravais inleddes gudstjänsten med klockringning och psalmsång; ”Vår Gud är oss en väldig borg”.

Detta var ett försök att gestalta en avskedsgudstjänst från mars 1809, då Skellefte kompani ånyo skulle skickas ut i Finska kriget. Av dom som skickats ut ett år tidigare hade bara en tredjedel återvänt; två tredjedelar - mer än åttio man - var döda eller försvunna.

Nu genomfördes upprop, med officerare och manskap - från nr 1 Söderman i Bäck till nr 128 Ståhl från Kinnbäck. Församlingen fick uppleva den ödesmättade känslan och den tunga vetskapen att det kunde vara sista gången man såg sina anhöriga soldater.

Lars Jonsson betonade i sin predikan att det denna gång handlade om försvar av den egna hembygden samt pekade på två av predikstolens symboler, förgänglighetens dödskalle samt evighetens blomma. Han avslutade med ”Bön i krigstid” samt välsignelsen.

Efter gudstjänsten bildade kompaniet på sedvanligt vis häck utanför kyrkporten.

Därefter allmänt kyrkkaffe i församlingsgården, med tillfälle till samtal med soldaterna.

Text: Inga-Britt Lundmark

Foto: Harry Åkesson/P O Eriksson